En liten Ida

Hej!
Kom precis hem.
Känns som att min hjärna har blivit söndertuggad, svald, smält, utskiten och hoppad på.
Men det är ändå kul, och jag lär mig hur mycket som helst. Jag känner mig lite som Leibniz när han (också) upptäckte infinitesimalkalkylen, hela tiden. (Jag har bestämt mig för att sympatifangirla Leibniz nu, för att alla håller på och beundrar Newton, men stackars Leibniz blir helt bortglömd. Han var faktiskt också jäkligt awesome. Men nu kompenserar jag genom att hårdbeundra honom. Jag vet att han skulle varit glad om han levat;))

En tanke slog mig också här om dagen. Jag har gått omkring och tyckt att matten jag sysslar med är rena nybörjarmatten, och nästan skämts lite för att jag tycker att det är krångligt ibland. Men sen insåg jag att jag jämför mig med fel personer.
Man blir lite skadad när man har det umgänget jag har, och det är klart att detta är nybörjarmatte för matematiker och tekniska/teoretiska fysiker.
Men om jag jämför med övriga samhällets mattekunskaper så är ju detta faktiskt ganska avancerade grejer. Och det kändes bra att inse.

Usch, jag kommer verkligen sakna matten och fysiken i framtiden. Jag kommer ju bara läsa en ynka mattekurs nästa år. Känns lite sorgligt, men jag får se till att njuta nu den tiden jag har kvar.
Och kan jag så tänker jag försöka pressa in ett par kurser i matte/fysik i min framtida utbildning också.
Teoretisk fysik, och teoretisk matematik är och kommer alltid att förbli ett stort intresse hos mig.
Så stort att jag har haft väldigt svårt att välja att satsa på kemin (som jag är lika intresserad av, men dock mer begåvad inom. Dessutom känner jag mig mer hemma i labbet än i mitt studentrum.) Men nu har jag sökt till i höst. Och mitt förstahandsval blev, precis som jag bestämde för någon månad sedan,
Kandidatexamen i Kemi - molekylär design
Vid Linköpings universitet

Det har varit en lång väg att gå. För drygt ett år sedan var jag övertygad om att jag skulle läsa astrofysik vid Uppsala Universitet.
Men jag är så oändligt glad att jag gick det här basåret. Det har gett mig så mycket. Jag har en grund som är så mycket bredare än den någonsin kunnat bli på gymnaiset. Jag vet redan nu hur universitetet fungerar, och jag har lärt mig så mycket om studieteknik och hur jag fungerar.
Jag har fått bevisat för mig själv att jag verkligen satsar på rätt karriär, och att det är något jag klarar av.
Och framför allt så har jag insett att det trots allt är kemi jag ska syssla med.
Jag kan verkligen rekommendera ett basår. Jag anser att jag har gått den bästa möjliga vägen. På det här sättet har jag både en pedagogisk utbildning, OCH naturvetenskaplig kompetens.

Nähä, nu ska jag dunka Matte Matik på spotify, och fortsätta mitt lilla kvällsprojekt (läsa in mig på kärnteknik).
Jag säger godnatt med en bild på THA MAN!
Gottfried Wilhelm Leibniz!