2010-10-19
23:58:49
23:58:49
TISDAG 19/10 2010
Fokuserar bort från tentan med gamla minnen. Minns en legendarisk omhoppning under Scandinavian Arabian Sporthorse Championship 2005.
"Publiken trodde att det var en terroristattack, men det var bara Mach 1"
Undan gick det i alla fall, och jag vet inte vem som var gladast efteråt - Jag, som fick en blågul rosett till min samling, eller Compan, som fick springa ärevarv med allas ögon på sig:) (Den hästen är en riktig attentionwhore!)
Det är inte utan att man saknar det livet lite...
"Publiken trodde att det var en terroristattack, men det var bara Mach 1"
Undan gick det i alla fall, och jag vet inte vem som var gladast efteråt - Jag, som fick en blågul rosett till min samling, eller Compan, som fick springa ärevarv med allas ögon på sig:) (Den hästen är en riktig attentionwhore!)
Det är inte utan att man saknar det livet lite...
Som några kanske vet så funderade jag för ca ett år sedan på att jobba professionellt med hästar. Jag ville bli beridare med inriktning på problemhästar, och C-tränare i hoppning.
Jag skulle ha en egen gård där jag drev mitt företag, och innan det hade jag planer på Hippologen och kanske även en Tysklandsflytt.
Jag hade kanske till och med bott i Tyskland nu...
Jag skulle ha skaffat mig en häst i somras, och satsat målmedvetet mot svår hoppning (1,45 m)
Dock insåg jag under hösten att jag hade lite för stor kunskapstörst, och fortfarande var väldigt nördig. (När jag var liten var jag riktigt nördig på naturvetenskap. Jag visste redan i väldigt tidig ålder att jag ville bli forskare när jag blev stor. Jag är helt enkelt född geek.)
Dessutom tyckte jag att eftersom jag har fler än ett stort intresse, så kanske det var bättre att satsa på ett som jag kunde tjäna vettiga pengar på.
Min forskardröm var helt enkelt inte släckt, och jag bestämde mig för att hårdsatsa på den naturvetenskapliga delen.
Snart stod det klart att det var fysik som jag skulle ägna all min vakna tid åt;)
Jag trivs mycket bra med mitt val, och ångrar mig inte en sekund. Jag är helt övertygad om att detta är det enda rätta.
Men ibland kan man ändå sakna känslan av att slå upp stalldörren en tidig morgon, och mötas av yrvakna gnäggningar.
En varm mule mot ens kind.
Ett markarbetespass i en paddock en kylig höstdag.
Att dröja sig kvar lite längre i stallet en mörk och blåsig höstkväll.
Att stiga upp vid fyratiden en söndagsmorgon, dra på sig de vita ridbyxorna, och känna den första nervositeten suga i magen inför dagens tävlingar.
Att mocka en lördagsförmiddag, och skråla med i sångerna på radion.
Att flyga i perfekt balans över en stor, maxad oxer. (Vilket är och förblir de enda tillfällen mitt liv då jag känt ren, 100% lycka och extas.)
Och när jag är färdig med min utbildning, om många år, då kanske, om omständigheterna känns rätt, att jag kan bli hästägare igen. Men det får framtiden utvisa.
Och de har visst en ridklubb här i Norrköping. Kanske an skulle ta en sväng dit och insupa lite hästlukt?
