En liten Ida

Jag började leta efter en ny häst på vårvintern, och vi var bland annat och tittade på ett femårigt sto som var mycket lovande. Jag blev tokkär i den hästen, men vi köpte henne inte.
Jag hade fått order om att hitta en välskolad häst som kunde sina saker så att jag kunde få koncentrera mig på min egen ridning ett tag, då jag ridit mest krångliga hästar innan.

Det var när våren började bli sommar som jag hittade min nya stjärna. Zeven var en glad och busig fux, som gått 1,20 hoppning och lätt fälttävlan.
Jag hade under flera år pendlat fram och tillbaka mellan hoppning och dressyr, och kunde väl inte bestämma mig för vad jag ville satsa på. Men när jag på ridsportgymnasiet fick testa på att flyga över massiva terränghinder, var jag fast. Fälttävlan var det jag ville satsa på. Då fick jag ju hålla på med både hoppning och dressyr.
Jag tränade med Zeven under sommaren och red in mig på honom, och en dag i Augusti skulle vi starta vår första fälttävlan.
Det var inte ett moln på himmelen, och cirka 30 grader varmt, så hästarna blev snabbt trötta.
Dressyren gick helt OK, och snart var det dags att sadla om för hoppningen.
Men Zeven var trött och jag har för mig att vi fick ett pet.
Nu var det dock dags för det roligaste, terrängen!
Under banvisningen bestämde jag mig för att rida de enklaste vägarna hela tiden, för jag red mest för att ha kul och få rutin.
Jag kommer ihåg att jag hade hällt i mig typ en liter saft innan start och när vi var på väg mot ett däckhinder började jag må illa. Men det gick över och vi flög över hinder efter hinder.
Jag började bli riktigt speedad och hästen kändes stensäker.
Vi var då på väg mot ett hinder där alternativen var en mastig trappa, eller en enkel stock på en kulle.
Jag hade tänkt ta stocken, men när jag såg hindret komma närmare bestämde jag mig för att ta trappan istället.
Det var så klart inga problem, och en stund senare var vi i mål efter en felfri ritt. Jag var i det ögonblicket övertygad om att detta var det roligaste jag någonsin gjort.
När jag sedan också placerade mig, på sjätte plats, var lyckan total så klart.

Jag fortsatte tävla, och återvände snart till ridsportgymnasiet full av motivation.
Men under hösten blev jag mer och mer osäker.
Jag gick då ridsport med fälttävlansinriktning, och dessutom med NV inriktning (Jag var ju fortfarande nördig!). Och detta började bli lite väl mastigt. Så jag hoppade över till Samhällsinriktningen.
Men hösten slet på mig, och jag började trötta på allt. Och eftersom jag var så trött på allt så drabbades även hästintresset.
När jag var hemma på jullovet så insåg jag att jag inte tänkte åka tillbaka.
Jag hoppade av ridsportgymnasiet och planerade att börja på stans gymnasium under hösten.
Men när jag inte längre skulle satsa helhjärtat på ridningen så fanns det ingen anledning att ha en tävlingshäst, så Zeven såldes tyvärr under våren. Men han såldes till en helmysig familj, och jag har kontakt med hans nuvarande ägare och han lever idag som en prins.

Jag tog en paus från livet i största allmänhet, men framåt hösten började jag må bättre, och snart började mitt hästintresse återvända.
Jag red lite på Compan (som numera ägs och sköts av min mor, och förmodligen kommer förbli hennes ögonsten resten av hans liv), och tog lite lektioner.
Tillslut hade hästintresset återvänt med full styrka, och vi började diskutera egen häst igen. Men av olika anledningar blev det inte så.
Jag blev i stället medryttare på Compan, och började träna honom så smått.
Jag bestämde mig också för att satsa på hoppningen trots allt, eftersom jag insåg att hur roligt det än är med dressyr, så är det hoppningen som ligger närmast om hjärtat. (Men terränghoppning är fortfarande allra roligast!).

Våren kom och så småningom sommaren, och jag började återigen kolla efter en annan häst med mer kapacitet.
En annons på Granngården gav mig napp, och snart började jag rida ett sto utanför stan. Hon var pigg, rolig och speciell och passade mig som hand i handske.
Vi började hoppa och var efter några månader med i en liten lokal hopptävling, där vi var ett pet från segern.
Vi hade överlägset snabbast tid, men jag hade varit lite sen med att samla ihop henne efter ett hinder i omhoppningen, så hon gled ut lite i svängen som följde och kom lite stort på oxern därefter, och därför rev hon.
Sedan praktiserade jag som ridlärare och allt-i-allo på ridskolan i fem veckor.

Under den hösten hade jag mycket funderingar på vad jag skulle göra efter gymnasiet. Jag ville jobba med hästar på heltid. Först jobba som beridare i ett försäljningsstall, och sedan flytta till Tyskland i ett par år och satsa.
Sedan skulle jag starta ett eget företag med inriktning på problemhästar, unghästar och hoppning.
Men jag kände också att universitetslivet lockade, och nörden i mig skrek efter uppmärksamhet.
Efter mycket funderingar och kval bestämde jag mig för universitetet.
Om man har två så starka intressen så är det trots allt bättre att satsa på det som ger en hyfsad inkomst.

Under våren red jag på ridskola, och tävlade lite på ett par av de krångligare ridskolehästarna. (Krångliga hästar är fortfarande en stor passion!)
Under sommaren fick jag i uppdrag att rida en av ridskolans bätte hästar så att han hölls igång och fick lite utbildning.
Men efter det var det dags att börja på universitetet och flytta hit till Norrköping, och nu har jag faktiskt inte suttit på en häst på ett halvår.

Men en dag, någon gång, då ska jag bli en hästtjej igen.
Intresset är kvar, och det är lika starkt, men jag var tvungen att välja bort det.

Lite bilder:











Haha, det finns faktiskt ett par videos från någon träning på mig också, vill ni se??

Hörs sen!

Mitt hästliv, fortsättning:

När Compan kom till stallet hade jag plötsligt två hästar som skulle tas omhand, för foderhästen skulle inte lämnas tillbaka förrän några veckor senare.
Compan var utbildad inom westernridning, han hade alltså aldrig sett varken vanlig utrustning eller hinder förut.
Men jag satte igång att rida western, glad i hågen.
På den tiden var jag väldigt öppen för nya grejer. Jag visste inte riktigt vad jag skulle satsa på och ville testa på så mycket som möjligt.
Men trots allt började det kittlas i dressyrnerven (hoppnerven var ännu inte fullt utvecklad i och med att jag med en annan, snäll ridlärares hjälp precis börjat hoppa så smått igen.)
En dag (en vecka efter att Compan anlänt) bestämde jag mig helt enkelt för att jag skulle kolla vad han gick för.
Så jag slängde på honom foderhästens grejer, och stack ut i ridhuset och red dressyr.
Jag hade så klart tänkt ta det väldigt lugnt, och mest skritta lite så att han fick vänja sig. Men Compan var så hemskt duktig och stabil, och betedde sig som att han aldrig gjort annat, så det blev ridning i alla gångarter, i någon slags form, på typ LC nivå.
Jag var så lycklig så att jag på väg till boxen anmälde mig till en klubbtävling i dressyr som skulle gå av stapeln en vecka senare.
Tävlingen kom och gick, och vi kom visserligen nästan sist, men vi fick ändå ett godkänt resultat.
Efter detta var det derssyr som gällde, och jag började omskola Compan på riktigt.
Dock var jag ganska sur för att det inte gick så snabbt som jag ville:)
Vi började också hoppa lite smått, först bara skritt över bommar som låg på marken, och detta var det läskigaste Compan någonsin varit med om, tyckte han.
Efter att Compan hoppat pyttesmå krysshinder några gånger så spontananmälde jag mig till en träningstävling på pyttesmå-krysshinder-nivå.
Det skulle visa sig att startfältet bestod av mig och Compan, samt en hel drös med småbarn på shettisar.
Alla gick felfritt och fick rosett, förutom jag och Compan, som stannade ut oss på första hindret.
Men skam den som ger sig, och några månader senare vågade han sig över den imponerande höjden av 50-60 centimeter. Så klart var vi med i någon klubbtävling då och då, och nu började man kunna ana att han skulle bli riktigt farlig i omhoppningar framöver. Han är en snabb herre, och hans westernutbildning har lärt honom att skära svängar. Han kan kort sagt vända på en femöring.

Vi tränade och vi tränade, och Compan blev bara bättre och bättre. Dressyren satt som ett smäck, och hopprädslan hade han i stort sett kommit över.
Det var en sådan vår som jag bestämde att vi skulle vara med i Scandinavian Arabian Sporthorse Championships.
En av Skandinaviens största tävlingar för araber.
Den skulle gå av stapeln i Sverige under några dagar följande sommar, och nu satte vi igång att hårdträna.
Månaderna gick och när sommaren kom så var Compan i toppform.
Dagen för avresan kom, och en låååång bilfärd senare var vi framme på tävlingsplatsen.
Vi skulle vara med i en cup, vilket innebar att vi skulle tävla i dressyr, hoppning, terränghoppning och utställning.
Jag hade anmält mig till den enklaste cupen.

Dag 1 nalkades, och dressyren skulle inleda.
Compan var på ett strålande humör och dansade runt på framridningen på en nivå ganska långt över den vi var anmälda till.
Men, i samma sekund vi kom i i ridhuset och skulle börja rida, så öppnade himmelen sig. Det var typ århundradets regn och Compan blev genast spänd som en stålfjäder.
Programmet tog vi oss igenom ändå, och slutade på en andraplats. Men jag vet att vi med lätthet skulle vunnit om han gick som på framridningen.

På kvällen var det dags för hoppning, och så klart gjorde Compan en "Compan".
Han vägrade på första hindret men hoppade resten av banan jättebra.
Ett halvårs förväntningar raserades på ett ögonblick och min ilska nådde episka proportioner.
Jag red ut från ridhuset och skrek till mamma: "Efteranmäl mig till nästa klass!".
Viss debatt uppstod, eftersom att Compan då skulle debutera på den höjden, men jag fick igenom mitt beslut.
Jag hade en startande före mig, och han vägrade ut sig. Sedan var det min tur, och jag red som om hin själv satt i svansen. Compan kände nog av allvaret för han skärpte sig maximalt.
När vi kom till slutet av omhoppningen, och hade två-tre hinder kvar till felfri ritt, tog jag ett avgörande beslut.
Jag kommer idag inte ihåg exakt hur banan gick, men jag tog då en nästan omöjlig sväng in på en enorm, maxad oxer, och guldhästen klarar det.
En kraftigt avskuren sväng till, och ytterligare en stor oxer senare är vi felfria på en mirakeltid. Och publiken kunde andes ut.
Då startfältet är väldigt stort, och jag som sagt är andra startande i klassen tror jag knappast att vi ska placera oss, så jag skrittar glad och nöjd bort till uppstallningen. (Jag upplevde det nog inte som en mirakelritt, utan var mest glad över att vara felfri)
Men när klassen börjar närma sig slutet och jag fortfarande leder blir jag tvungen att sadla igen.
Och visst vinner jag, med flera sekunders marginal. Det skulle visa sig att jag var den enda som klarat den galna svängen. Några fler hade försökt men ingen annan hade lyckats.
Den natten sov jag gott.

Dagen efter var det dags för utställning och terräng, men terränghoppningen var inflyttad på grund av vädret.
Nu tyckte dock Compan att det räckte med att vara duktig, så han stannade ut sig på en trippelbarr.
Utställningen gick mtcket bra, trots att vi aldrig varit med om något sådant förut.

Efter detta var vi färdiga och så småningom kunde vi åka hem, med lyckliga leenden och bilen full av prisrosetter.
Det visade sig att jag kommit trea i cupen som innehöll hoppklassen jag vunnit, alltså cupen som låg på nivån över den jag anmält mig till. Jag hade nämligen blivit uppflyttad när jag gick upp en hoppklass.

Sommaren tog slut, och på hösten flyttade jag 30 mil söderut och började på ridsportgymnasium.
Jag fortsatte träna på med Compan, men allt eftersom hösten gick kände jag att Compans tak var nått. Jag behövde en häst med mer kapacitet.
På våren flyttade han hem till mamma och pappa, och hästjakten började igen.

Bilder från Scandinavian Arabian Sporthorse Championships:







Fortsättning följer!

Hejsan!
Sitter hemma hos Niklas och ska snart käka frukost:)

Ibland kanske man kan undra om jag tvekar. Om jag vissa dagar vill välja om. Det vill jag inte. Jag är bergsäker på mitt val. Men ibland längtar jag tillbaka. Till det enkla livet som jag inte tog tillvara på.
Hästar var en stor del av mitt liv på den tiden. Det har alltid varit en stor del av mitt liv, och det kommer definitivt bli det igen så snart jag har ekonomin och tiden till det. Få som känner mig tvivlar på att jag kommer bli en hästtjej igen så snart jag har möjligheten.

Och därför så tänkte jag berätta lite om hur mitt hästliv har sett ut!

Jag började som de flesta andra ungar med att tjata på min mor om att få börja rida ungefär samtidigt som jag lärde mig prata (mitt första ord ska ha varit "häst"). Men min ömma moder var ganska så rädd om mig, och tyckte att hästar var stora, läskiga saker. Så jag fick inte börja rida förrän jag var sju. Lyckan var fullständig och fredagar (tror jag...) var veckans höjdpunkt. Kort efter detta lyckades jag också lura upp mamma i sadeln, i en slags prova-på-grupp för föräldrar. Åren gick och min ridning utvecklades. Så småningom fick mamma sluta på grund av tidsbrist, har jag för mig...
Så började så klart tjatet om egen häst, och till min stora glädje lovade min far mig att jag skulle få en sådan om mitt intresse fortfarande var lika starkt i tonåren.
Åren gick och intresset höll i sig, med ett par små avbrott (exempelvis hade jag en rekordmässigt dålig ridlärare som skrämde mig så pass att jag var hopprädd i flera år, och faktiskt slutade rida helt i några månader...)
En vår fick jag erbjudande om att vara medryttare på en häst som behövde utbildning. Plötsligt fanns det möjlighet att ha häst flera dagar i veckan, utvecklas ridmässigt och lära mig massor om hästskötsel. Detta pågick i ett halvår.
Då jag vid detta laget hade uppnått en ålder av tretton år och FORTFARANDE inte fått en egen häst, började jag känna att hoppet sjönk. Men då visste jag inte att min kära mor och far faktiskt diskuterade det.
På sommaren hade diskussionen vuxit till ett beslut, och jag kommer fortfarande ihåg, glasklart, hur mamma och pappa, sista dagen på ett ridläger, efter våran traditionella uppvisning, meddelade mig att jag skulle få en egen häst.
Lyckan var total. Och först skulle jag bestämma mig för vilken typ av häst jag ville ha. Valet föll på en islandshäst. Vi åkte land och rike runt och provred och tillslut hittade jag min prins. Dagen han kom var förmodligen en av de lyckligaste i mitt liv. Men lyckan var kortvarig, för hästen visade sig ha kotledsinflammation och fick åka tillbaka till sin matte en vecka senare.

Efter en hel del turer den hösten, med en annan islandhäst inblandad, var jag nere i skåne hos en känd ryttarinna och provred en häst som jag dirket kände var menad att bli min. Vi hade i stort sett bestämt oss när jag fick ett samtal från en kvinna som hade visat oss en arabkorsning ett par veckor tidigare. Hon undrade om vi var intresserade av att ha hästen på foder/utbildning ett tag, då vi inte var intresserade av att köpa den.
Hästen var skojig, jag har alltid varit svag för problemhästar, och dessutom hade jag börjat fundera på om jag verkligen ville ha en islandshäst. Så jag valde detta alternativ.
Hästen kom hem till oss och några kämpiga månader började...
Men under tiden hade (kors i taket) mamma och pappa plötsligt kommit på att de också ville ha en häst, och de hade efter mycket finkammande av internet hitttat en lämplig kandidat.
Ett vackert arabiskt fullblod.
Min arabnerv satte igång att skrika för fullt (jag hade fallit för araber ett par år tidigare då favorithästen på ridskolan varit en sådan), och jag blev genast uppåt av tanken på att ha en arab i familjen.
Vi åkte och provred, och hästen var en riktig pärla. Vacker, försiktig och snäll med lång fin man och stora, svarta, nyfikna ögon. Han visade sig vara lite för pigg och känslig för mamma och pappa, men till mig var han perfekt, och jag föll såklart som en nysågad fura.
Efter ett jullov av vånda bestämde vi oss. Han skulle bli min häst.
Och den fjärde Januari åkte vi och hämtade honom.
Så kom Compete ox till vårat stall.



Fortsättning följer...