En liten Ida

Jag började leta efter en ny häst på vårvintern, och vi var bland annat och tittade på ett femårigt sto som var mycket lovande. Jag blev tokkär i den hästen, men vi köpte henne inte.
Jag hade fått order om att hitta en välskolad häst som kunde sina saker så att jag kunde få koncentrera mig på min egen ridning ett tag, då jag ridit mest krångliga hästar innan.

Det var när våren började bli sommar som jag hittade min nya stjärna. Zeven var en glad och busig fux, som gått 1,20 hoppning och lätt fälttävlan.
Jag hade under flera år pendlat fram och tillbaka mellan hoppning och dressyr, och kunde väl inte bestämma mig för vad jag ville satsa på. Men när jag på ridsportgymnasiet fick testa på att flyga över massiva terränghinder, var jag fast. Fälttävlan var det jag ville satsa på. Då fick jag ju hålla på med både hoppning och dressyr.
Jag tränade med Zeven under sommaren och red in mig på honom, och en dag i Augusti skulle vi starta vår första fälttävlan.
Det var inte ett moln på himmelen, och cirka 30 grader varmt, så hästarna blev snabbt trötta.
Dressyren gick helt OK, och snart var det dags att sadla om för hoppningen.
Men Zeven var trött och jag har för mig att vi fick ett pet.
Nu var det dock dags för det roligaste, terrängen!
Under banvisningen bestämde jag mig för att rida de enklaste vägarna hela tiden, för jag red mest för att ha kul och få rutin.
Jag kommer ihåg att jag hade hällt i mig typ en liter saft innan start och när vi var på väg mot ett däckhinder började jag må illa. Men det gick över och vi flög över hinder efter hinder.
Jag började bli riktigt speedad och hästen kändes stensäker.
Vi var då på väg mot ett hinder där alternativen var en mastig trappa, eller en enkel stock på en kulle.
Jag hade tänkt ta stocken, men när jag såg hindret komma närmare bestämde jag mig för att ta trappan istället.
Det var så klart inga problem, och en stund senare var vi i mål efter en felfri ritt. Jag var i det ögonblicket övertygad om att detta var det roligaste jag någonsin gjort.
När jag sedan också placerade mig, på sjätte plats, var lyckan total så klart.

Jag fortsatte tävla, och återvände snart till ridsportgymnasiet full av motivation.
Men under hösten blev jag mer och mer osäker.
Jag gick då ridsport med fälttävlansinriktning, och dessutom med NV inriktning (Jag var ju fortfarande nördig!). Och detta började bli lite väl mastigt. Så jag hoppade över till Samhällsinriktningen.
Men hösten slet på mig, och jag började trötta på allt. Och eftersom jag var så trött på allt så drabbades även hästintresset.
När jag var hemma på jullovet så insåg jag att jag inte tänkte åka tillbaka.
Jag hoppade av ridsportgymnasiet och planerade att börja på stans gymnasium under hösten.
Men när jag inte längre skulle satsa helhjärtat på ridningen så fanns det ingen anledning att ha en tävlingshäst, så Zeven såldes tyvärr under våren. Men han såldes till en helmysig familj, och jag har kontakt med hans nuvarande ägare och han lever idag som en prins.

Jag tog en paus från livet i största allmänhet, men framåt hösten började jag må bättre, och snart började mitt hästintresse återvända.
Jag red lite på Compan (som numera ägs och sköts av min mor, och förmodligen kommer förbli hennes ögonsten resten av hans liv), och tog lite lektioner.
Tillslut hade hästintresset återvänt med full styrka, och vi började diskutera egen häst igen. Men av olika anledningar blev det inte så.
Jag blev i stället medryttare på Compan, och började träna honom så smått.
Jag bestämde mig också för att satsa på hoppningen trots allt, eftersom jag insåg att hur roligt det än är med dressyr, så är det hoppningen som ligger närmast om hjärtat. (Men terränghoppning är fortfarande allra roligast!).

Våren kom och så småningom sommaren, och jag började återigen kolla efter en annan häst med mer kapacitet.
En annons på Granngården gav mig napp, och snart började jag rida ett sto utanför stan. Hon var pigg, rolig och speciell och passade mig som hand i handske.
Vi började hoppa och var efter några månader med i en liten lokal hopptävling, där vi var ett pet från segern.
Vi hade överlägset snabbast tid, men jag hade varit lite sen med att samla ihop henne efter ett hinder i omhoppningen, så hon gled ut lite i svängen som följde och kom lite stort på oxern därefter, och därför rev hon.
Sedan praktiserade jag som ridlärare och allt-i-allo på ridskolan i fem veckor.

Under den hösten hade jag mycket funderingar på vad jag skulle göra efter gymnasiet. Jag ville jobba med hästar på heltid. Först jobba som beridare i ett försäljningsstall, och sedan flytta till Tyskland i ett par år och satsa.
Sedan skulle jag starta ett eget företag med inriktning på problemhästar, unghästar och hoppning.
Men jag kände också att universitetslivet lockade, och nörden i mig skrek efter uppmärksamhet.
Efter mycket funderingar och kval bestämde jag mig för universitetet.
Om man har två så starka intressen så är det trots allt bättre att satsa på det som ger en hyfsad inkomst.

Under våren red jag på ridskola, och tävlade lite på ett par av de krångligare ridskolehästarna. (Krångliga hästar är fortfarande en stor passion!)
Under sommaren fick jag i uppdrag att rida en av ridskolans bätte hästar så att han hölls igång och fick lite utbildning.
Men efter det var det dags att börja på universitetet och flytta hit till Norrköping, och nu har jag faktiskt inte suttit på en häst på ett halvår.

Men en dag, någon gång, då ska jag bli en hästtjej igen.
Intresset är kvar, och det är lika starkt, men jag var tvungen att välja bort det.

Lite bilder:











Haha, det finns faktiskt ett par videos från någon träning på mig också, vill ni se??

Hörs sen!