2010-07-23
13:01:53
13:01:53
Det svarta molnet
Ida har läst en bok!
Det gör iofs Ida rätt ofta, men nu är det på tiden att ni får höra lite om vad det är jag läser.
Well, here we go:
Det svarta molnet är en bok inom kategorin Science Fiction (surprise?) som är utgiven år 1957.
Författaren till detta mästerverk heter Fred Hoyle och han var en ganska speciell filur. Han var astronomiprofessor och allmänt kritisk till många av de på den tiden vedertagna vetenskapliga teorierna. Han myntade bland annat uttrycket "Big Bang", och menade det som ett öknamn för den i hans tycke löjliga teorin, men istället blev uttrycket allmängiltigt. Han förkastade också idéerna om att livet här på jorden skulle ha uppstått här av en slump, utan menade att vi har ursprung från virus och bakterier från yttre rymden.
Det var också han som insåg att vi alla är gjorda av stjärnstoft, och hans resultat inom detta borde ha gett honom nobelpris, men istället fick bara hans kollega priset.
När han skrev "Det svarta molnet" var han mycket noga med att det skulle vara faktamässigt korrekt. Allt som hände i boken skulle rent teoretiskt kunna inträffa på riktigt.
I "Det svarta molnet" möter vi ett antal forskare, som upptäcker ett mystiskt svart moln med kurs mot jorden. Allt eftersom molnet kommer närmare stegras paniken då man inser att molnet kommer lägga sig mellan jorden och solen och skärma av solljuset.
Molnet kommer och gör mycket riktigt detta, och en tid utan sol, och med väldig kyla kommer.
Men när molnet börjar dra sig undan, och man ska börja få världen att fungera igen lägger man märke till mystiska saker.
Dessa saker får tillslut en liten grupp forskare att dra den hisnande slutsatsen att molnet är intelligent.
Tillslut lyckas man upprätta en kommunikation med molnet, som lär sig Engelska, och mycket riktigt visar sig vara superintelligent. Man börjar snart ana hur stora hemligheter universum verkligen gömmer...
Låter kanske en aning flummigt, men boken är så vetenskaplig och logisk så att allt känna fullkomligt realistiskt. Förklaringen till molnets intelligens är helt vettig och känns inte alls som en fantasi.
Den vetenskapliga korrektheten går som en röd tråd genom boken. Fred Hoyle har till och med publicerat uträkningar för de problem som forskarna stöter på.
En sak som dock inte förekommer så mycket är den känslomässiga aspekten av det hela. Att sju miljoner människor dör täcks in av en mening.
"Det svarta molnet" är ett frosseri för den som är intresserad av astronomi, matematik, fysik, kemi och biologi, men historien innehåller nog inte tillräckligt mycket emotionellt djup för att intressera andra. Man måste helt enkelt vara lite av en nörd för att uppskatta den. Är man det så är det dock ett måste att läsa denna bok. Den ger material till många djupgående diskussioner, under lång tid framöver.
Personligen fastnade jag direkt, och sträckläste boken under något dygn. Jag älskade logiken i den absurda teorin. Men jag hade gärna sett att boken varit längre, och för att fylla ut hade man kunnat ha med lite mer om hur denna katastrof påverkat människorna, och inte bara det rent vetenskapliga. Boken är välskriven, och i mitt tycke lättläst, även om det märks på språket att den är dryga 50 år gammal.
Jag hade gett den högsta betyg om den emotionella aspekten av dramat hade varit mer utförligt beskriven.
Mitt betyg:
Det gör iofs Ida rätt ofta, men nu är det på tiden att ni får höra lite om vad det är jag läser.
Well, here we go:
Det svarta molnet är en bok inom kategorin Science Fiction (surprise?) som är utgiven år 1957.
Författaren till detta mästerverk heter Fred Hoyle och han var en ganska speciell filur. Han var astronomiprofessor och allmänt kritisk till många av de på den tiden vedertagna vetenskapliga teorierna. Han myntade bland annat uttrycket "Big Bang", och menade det som ett öknamn för den i hans tycke löjliga teorin, men istället blev uttrycket allmängiltigt. Han förkastade också idéerna om att livet här på jorden skulle ha uppstått här av en slump, utan menade att vi har ursprung från virus och bakterier från yttre rymden.
Det var också han som insåg att vi alla är gjorda av stjärnstoft, och hans resultat inom detta borde ha gett honom nobelpris, men istället fick bara hans kollega priset.
När han skrev "Det svarta molnet" var han mycket noga med att det skulle vara faktamässigt korrekt. Allt som hände i boken skulle rent teoretiskt kunna inträffa på riktigt.
I "Det svarta molnet" möter vi ett antal forskare, som upptäcker ett mystiskt svart moln med kurs mot jorden. Allt eftersom molnet kommer närmare stegras paniken då man inser att molnet kommer lägga sig mellan jorden och solen och skärma av solljuset.
Molnet kommer och gör mycket riktigt detta, och en tid utan sol, och med väldig kyla kommer.
Men när molnet börjar dra sig undan, och man ska börja få världen att fungera igen lägger man märke till mystiska saker.
Dessa saker får tillslut en liten grupp forskare att dra den hisnande slutsatsen att molnet är intelligent.
Tillslut lyckas man upprätta en kommunikation med molnet, som lär sig Engelska, och mycket riktigt visar sig vara superintelligent. Man börjar snart ana hur stora hemligheter universum verkligen gömmer...
Låter kanske en aning flummigt, men boken är så vetenskaplig och logisk så att allt känna fullkomligt realistiskt. Förklaringen till molnets intelligens är helt vettig och känns inte alls som en fantasi.
Den vetenskapliga korrektheten går som en röd tråd genom boken. Fred Hoyle har till och med publicerat uträkningar för de problem som forskarna stöter på.
En sak som dock inte förekommer så mycket är den känslomässiga aspekten av det hela. Att sju miljoner människor dör täcks in av en mening.
"Det svarta molnet" är ett frosseri för den som är intresserad av astronomi, matematik, fysik, kemi och biologi, men historien innehåller nog inte tillräckligt mycket emotionellt djup för att intressera andra. Man måste helt enkelt vara lite av en nörd för att uppskatta den. Är man det så är det dock ett måste att läsa denna bok. Den ger material till många djupgående diskussioner, under lång tid framöver.
Personligen fastnade jag direkt, och sträckläste boken under något dygn. Jag älskade logiken i den absurda teorin. Men jag hade gärna sett att boken varit längre, och för att fylla ut hade man kunnat ha med lite mer om hur denna katastrof påverkat människorna, och inte bara det rent vetenskapliga. Boken är välskriven, och i mitt tycke lättläst, även om det märks på språket att den är dryga 50 år gammal.
Jag hade gett den högsta betyg om den emotionella aspekten av dramat hade varit mer utförligt beskriven.
Mitt betyg:
