2011-01-30
12:12:52
12:12:52
SÖNDAG 30/1 2011
Mitt hästliv, fortsättning:
När Compan kom till stallet hade jag plötsligt två hästar som skulle tas omhand, för foderhästen skulle inte lämnas tillbaka förrän några veckor senare.
Compan var utbildad inom westernridning, han hade alltså aldrig sett varken vanlig utrustning eller hinder förut.
Men jag satte igång att rida western, glad i hågen.
På den tiden var jag väldigt öppen för nya grejer. Jag visste inte riktigt vad jag skulle satsa på och ville testa på så mycket som möjligt.
Men trots allt började det kittlas i dressyrnerven (hoppnerven var ännu inte fullt utvecklad i och med att jag med en annan, snäll ridlärares hjälp precis börjat hoppa så smått igen.)
En dag (en vecka efter att Compan anlänt) bestämde jag mig helt enkelt för att jag skulle kolla vad han gick för.
Så jag slängde på honom foderhästens grejer, och stack ut i ridhuset och red dressyr.
Jag hade så klart tänkt ta det väldigt lugnt, och mest skritta lite så att han fick vänja sig. Men Compan var så hemskt duktig och stabil, och betedde sig som att han aldrig gjort annat, så det blev ridning i alla gångarter, i någon slags form, på typ LC nivå.
Jag var så lycklig så att jag på väg till boxen anmälde mig till en klubbtävling i dressyr som skulle gå av stapeln en vecka senare.
Tävlingen kom och gick, och vi kom visserligen nästan sist, men vi fick ändå ett godkänt resultat.
Efter detta var det derssyr som gällde, och jag började omskola Compan på riktigt.
Dock var jag ganska sur för att det inte gick så snabbt som jag ville:)
Vi började också hoppa lite smått, först bara skritt över bommar som låg på marken, och detta var det läskigaste Compan någonsin varit med om, tyckte han.
Efter att Compan hoppat pyttesmå krysshinder några gånger så spontananmälde jag mig till en träningstävling på pyttesmå-krysshinder-nivå.
Det skulle visa sig att startfältet bestod av mig och Compan, samt en hel drös med småbarn på shettisar.
Alla gick felfritt och fick rosett, förutom jag och Compan, som stannade ut oss på första hindret.
Men skam den som ger sig, och några månader senare vågade han sig över den imponerande höjden av 50-60 centimeter. Så klart var vi med i någon klubbtävling då och då, och nu började man kunna ana att han skulle bli riktigt farlig i omhoppningar framöver. Han är en snabb herre, och hans westernutbildning har lärt honom att skära svängar. Han kan kort sagt vända på en femöring.
Vi tränade och vi tränade, och Compan blev bara bättre och bättre. Dressyren satt som ett smäck, och hopprädslan hade han i stort sett kommit över.
Det var en sådan vår som jag bestämde att vi skulle vara med i Scandinavian Arabian Sporthorse Championships.
En av Skandinaviens största tävlingar för araber.
Den skulle gå av stapeln i Sverige under några dagar följande sommar, och nu satte vi igång att hårdträna.
Månaderna gick och när sommaren kom så var Compan i toppform.
Dagen för avresan kom, och en låååång bilfärd senare var vi framme på tävlingsplatsen.
Vi skulle vara med i en cup, vilket innebar att vi skulle tävla i dressyr, hoppning, terränghoppning och utställning.
Jag hade anmält mig till den enklaste cupen.
Dag 1 nalkades, och dressyren skulle inleda.
Compan var på ett strålande humör och dansade runt på framridningen på en nivå ganska långt över den vi var anmälda till.
Men, i samma sekund vi kom i i ridhuset och skulle börja rida, så öppnade himmelen sig. Det var typ århundradets regn och Compan blev genast spänd som en stålfjäder.
Programmet tog vi oss igenom ändå, och slutade på en andraplats. Men jag vet att vi med lätthet skulle vunnit om han gick som på framridningen.
På kvällen var det dags för hoppning, och så klart gjorde Compan en "Compan".
Han vägrade på första hindret men hoppade resten av banan jättebra.
Ett halvårs förväntningar raserades på ett ögonblick och min ilska nådde episka proportioner.
Jag red ut från ridhuset och skrek till mamma: "Efteranmäl mig till nästa klass!".
Viss debatt uppstod, eftersom att Compan då skulle debutera på den höjden, men jag fick igenom mitt beslut.
Jag hade en startande före mig, och han vägrade ut sig. Sedan var det min tur, och jag red som om hin själv satt i svansen. Compan kände nog av allvaret för han skärpte sig maximalt.
När vi kom till slutet av omhoppningen, och hade två-tre hinder kvar till felfri ritt, tog jag ett avgörande beslut.
Jag kommer idag inte ihåg exakt hur banan gick, men jag tog då en nästan omöjlig sväng in på en enorm, maxad oxer, och guldhästen klarar det.
En kraftigt avskuren sväng till, och ytterligare en stor oxer senare är vi felfria på en mirakeltid. Och publiken kunde andes ut.
Då startfältet är väldigt stort, och jag som sagt är andra startande i klassen tror jag knappast att vi ska placera oss, så jag skrittar glad och nöjd bort till uppstallningen. (Jag upplevde det nog inte som en mirakelritt, utan var mest glad över att vara felfri)
Men när klassen börjar närma sig slutet och jag fortfarande leder blir jag tvungen att sadla igen.
Och visst vinner jag, med flera sekunders marginal. Det skulle visa sig att jag var den enda som klarat den galna svängen. Några fler hade försökt men ingen annan hade lyckats.
Den natten sov jag gott.
Dagen efter var det dags för utställning och terräng, men terränghoppningen var inflyttad på grund av vädret.
Nu tyckte dock Compan att det räckte med att vara duktig, så han stannade ut sig på en trippelbarr.
Utställningen gick mtcket bra, trots att vi aldrig varit med om något sådant förut.
Efter detta var vi färdiga och så småningom kunde vi åka hem, med lyckliga leenden och bilen full av prisrosetter.
Det visade sig att jag kommit trea i cupen som innehöll hoppklassen jag vunnit, alltså cupen som låg på nivån över den jag anmält mig till. Jag hade nämligen blivit uppflyttad när jag gick upp en hoppklass.
Sommaren tog slut, och på hösten flyttade jag 30 mil söderut och började på ridsportgymnasium.
Jag fortsatte träna på med Compan, men allt eftersom hösten gick kände jag att Compans tak var nått. Jag behövde en häst med mer kapacitet.
På våren flyttade han hem till mamma och pappa, och hästjakten började igen.
Bilder från Scandinavian Arabian Sporthorse Championships:
Fortsättning följer!
När Compan kom till stallet hade jag plötsligt två hästar som skulle tas omhand, för foderhästen skulle inte lämnas tillbaka förrän några veckor senare.
Compan var utbildad inom westernridning, han hade alltså aldrig sett varken vanlig utrustning eller hinder förut.
Men jag satte igång att rida western, glad i hågen.
På den tiden var jag väldigt öppen för nya grejer. Jag visste inte riktigt vad jag skulle satsa på och ville testa på så mycket som möjligt.
Men trots allt började det kittlas i dressyrnerven (hoppnerven var ännu inte fullt utvecklad i och med att jag med en annan, snäll ridlärares hjälp precis börjat hoppa så smått igen.)
En dag (en vecka efter att Compan anlänt) bestämde jag mig helt enkelt för att jag skulle kolla vad han gick för.
Så jag slängde på honom foderhästens grejer, och stack ut i ridhuset och red dressyr.
Jag hade så klart tänkt ta det väldigt lugnt, och mest skritta lite så att han fick vänja sig. Men Compan var så hemskt duktig och stabil, och betedde sig som att han aldrig gjort annat, så det blev ridning i alla gångarter, i någon slags form, på typ LC nivå.
Jag var så lycklig så att jag på väg till boxen anmälde mig till en klubbtävling i dressyr som skulle gå av stapeln en vecka senare.
Tävlingen kom och gick, och vi kom visserligen nästan sist, men vi fick ändå ett godkänt resultat.
Efter detta var det derssyr som gällde, och jag började omskola Compan på riktigt.
Dock var jag ganska sur för att det inte gick så snabbt som jag ville:)
Vi började också hoppa lite smått, först bara skritt över bommar som låg på marken, och detta var det läskigaste Compan någonsin varit med om, tyckte han.
Efter att Compan hoppat pyttesmå krysshinder några gånger så spontananmälde jag mig till en träningstävling på pyttesmå-krysshinder-nivå.
Det skulle visa sig att startfältet bestod av mig och Compan, samt en hel drös med småbarn på shettisar.
Alla gick felfritt och fick rosett, förutom jag och Compan, som stannade ut oss på första hindret.
Men skam den som ger sig, och några månader senare vågade han sig över den imponerande höjden av 50-60 centimeter. Så klart var vi med i någon klubbtävling då och då, och nu började man kunna ana att han skulle bli riktigt farlig i omhoppningar framöver. Han är en snabb herre, och hans westernutbildning har lärt honom att skära svängar. Han kan kort sagt vända på en femöring.
Vi tränade och vi tränade, och Compan blev bara bättre och bättre. Dressyren satt som ett smäck, och hopprädslan hade han i stort sett kommit över.
Det var en sådan vår som jag bestämde att vi skulle vara med i Scandinavian Arabian Sporthorse Championships.
En av Skandinaviens största tävlingar för araber.
Den skulle gå av stapeln i Sverige under några dagar följande sommar, och nu satte vi igång att hårdträna.
Månaderna gick och när sommaren kom så var Compan i toppform.
Dagen för avresan kom, och en låååång bilfärd senare var vi framme på tävlingsplatsen.
Vi skulle vara med i en cup, vilket innebar att vi skulle tävla i dressyr, hoppning, terränghoppning och utställning.
Jag hade anmält mig till den enklaste cupen.
Dag 1 nalkades, och dressyren skulle inleda.
Compan var på ett strålande humör och dansade runt på framridningen på en nivå ganska långt över den vi var anmälda till.
Men, i samma sekund vi kom i i ridhuset och skulle börja rida, så öppnade himmelen sig. Det var typ århundradets regn och Compan blev genast spänd som en stålfjäder.
Programmet tog vi oss igenom ändå, och slutade på en andraplats. Men jag vet att vi med lätthet skulle vunnit om han gick som på framridningen.
På kvällen var det dags för hoppning, och så klart gjorde Compan en "Compan".
Han vägrade på första hindret men hoppade resten av banan jättebra.
Ett halvårs förväntningar raserades på ett ögonblick och min ilska nådde episka proportioner.
Jag red ut från ridhuset och skrek till mamma: "Efteranmäl mig till nästa klass!".
Viss debatt uppstod, eftersom att Compan då skulle debutera på den höjden, men jag fick igenom mitt beslut.
Jag hade en startande före mig, och han vägrade ut sig. Sedan var det min tur, och jag red som om hin själv satt i svansen. Compan kände nog av allvaret för han skärpte sig maximalt.
När vi kom till slutet av omhoppningen, och hade två-tre hinder kvar till felfri ritt, tog jag ett avgörande beslut.
Jag kommer idag inte ihåg exakt hur banan gick, men jag tog då en nästan omöjlig sväng in på en enorm, maxad oxer, och guldhästen klarar det.
En kraftigt avskuren sväng till, och ytterligare en stor oxer senare är vi felfria på en mirakeltid. Och publiken kunde andes ut.
Då startfältet är väldigt stort, och jag som sagt är andra startande i klassen tror jag knappast att vi ska placera oss, så jag skrittar glad och nöjd bort till uppstallningen. (Jag upplevde det nog inte som en mirakelritt, utan var mest glad över att vara felfri)
Men när klassen börjar närma sig slutet och jag fortfarande leder blir jag tvungen att sadla igen.
Och visst vinner jag, med flera sekunders marginal. Det skulle visa sig att jag var den enda som klarat den galna svängen. Några fler hade försökt men ingen annan hade lyckats.
Den natten sov jag gott.
Dagen efter var det dags för utställning och terräng, men terränghoppningen var inflyttad på grund av vädret.
Nu tyckte dock Compan att det räckte med att vara duktig, så han stannade ut sig på en trippelbarr.
Utställningen gick mtcket bra, trots att vi aldrig varit med om något sådant förut.
Efter detta var vi färdiga och så småningom kunde vi åka hem, med lyckliga leenden och bilen full av prisrosetter.
Det visade sig att jag kommit trea i cupen som innehöll hoppklassen jag vunnit, alltså cupen som låg på nivån över den jag anmält mig till. Jag hade nämligen blivit uppflyttad när jag gick upp en hoppklass.
Sommaren tog slut, och på hösten flyttade jag 30 mil söderut och började på ridsportgymnasium.
Jag fortsatte träna på med Compan, men allt eftersom hösten gick kände jag att Compans tak var nått. Jag behövde en häst med mer kapacitet.
På våren flyttade han hem till mamma och pappa, och hästjakten började igen.
Bilder från Scandinavian Arabian Sporthorse Championships:
Fortsättning följer!
