2011-01-30
11:16:56
11:16:56
SÖNDAG 30/1 2011
Hejsan!
Sitter hemma hos Niklas och ska snart käka frukost:)
Ibland kanske man kan undra om jag tvekar. Om jag vissa dagar vill välja om. Det vill jag inte. Jag är bergsäker på mitt val. Men ibland längtar jag tillbaka. Till det enkla livet som jag inte tog tillvara på.
Hästar var en stor del av mitt liv på den tiden. Det har alltid varit en stor del av mitt liv, och det kommer definitivt bli det igen så snart jag har ekonomin och tiden till det. Få som känner mig tvivlar på att jag kommer bli en hästtjej igen så snart jag har möjligheten.
Och därför så tänkte jag berätta lite om hur mitt hästliv har sett ut!
Jag började som de flesta andra ungar med att tjata på min mor om att få börja rida ungefär samtidigt som jag lärde mig prata (mitt första ord ska ha varit "häst"). Men min ömma moder var ganska så rädd om mig, och tyckte att hästar var stora, läskiga saker. Så jag fick inte börja rida förrän jag var sju. Lyckan var fullständig och fredagar (tror jag...) var veckans höjdpunkt. Kort efter detta lyckades jag också lura upp mamma i sadeln, i en slags prova-på-grupp för föräldrar. Åren gick och min ridning utvecklades. Så småningom fick mamma sluta på grund av tidsbrist, har jag för mig...
Så började så klart tjatet om egen häst, och till min stora glädje lovade min far mig att jag skulle få en sådan om mitt intresse fortfarande var lika starkt i tonåren.
Åren gick och intresset höll i sig, med ett par små avbrott (exempelvis hade jag en rekordmässigt dålig ridlärare som skrämde mig så pass att jag var hopprädd i flera år, och faktiskt slutade rida helt i några månader...)
En vår fick jag erbjudande om att vara medryttare på en häst som behövde utbildning. Plötsligt fanns det möjlighet att ha häst flera dagar i veckan, utvecklas ridmässigt och lära mig massor om hästskötsel. Detta pågick i ett halvår.
Då jag vid detta laget hade uppnått en ålder av tretton år och FORTFARANDE inte fått en egen häst, började jag känna att hoppet sjönk. Men då visste jag inte att min kära mor och far faktiskt diskuterade det.
På sommaren hade diskussionen vuxit till ett beslut, och jag kommer fortfarande ihåg, glasklart, hur mamma och pappa, sista dagen på ett ridläger, efter våran traditionella uppvisning, meddelade mig att jag skulle få en egen häst.
Lyckan var total. Och först skulle jag bestämma mig för vilken typ av häst jag ville ha. Valet föll på en islandshäst. Vi åkte land och rike runt och provred och tillslut hittade jag min prins. Dagen han kom var förmodligen en av de lyckligaste i mitt liv. Men lyckan var kortvarig, för hästen visade sig ha kotledsinflammation och fick åka tillbaka till sin matte en vecka senare.
Efter en hel del turer den hösten, med en annan islandhäst inblandad, var jag nere i skåne hos en känd ryttarinna och provred en häst som jag dirket kände var menad att bli min. Vi hade i stort sett bestämt oss när jag fick ett samtal från en kvinna som hade visat oss en arabkorsning ett par veckor tidigare. Hon undrade om vi var intresserade av att ha hästen på foder/utbildning ett tag, då vi inte var intresserade av att köpa den.
Hästen var skojig, jag har alltid varit svag för problemhästar, och dessutom hade jag börjat fundera på om jag verkligen ville ha en islandshäst. Så jag valde detta alternativ.
Hästen kom hem till oss och några kämpiga månader började...
Men under tiden hade (kors i taket) mamma och pappa plötsligt kommit på att de också ville ha en häst, och de hade efter mycket finkammande av internet hitttat en lämplig kandidat.
Ett vackert arabiskt fullblod.
Min arabnerv satte igång att skrika för fullt (jag hade fallit för araber ett par år tidigare då favorithästen på ridskolan varit en sådan), och jag blev genast uppåt av tanken på att ha en arab i familjen.
Vi åkte och provred, och hästen var en riktig pärla. Vacker, försiktig och snäll med lång fin man och stora, svarta, nyfikna ögon. Han visade sig vara lite för pigg och känslig för mamma och pappa, men till mig var han perfekt, och jag föll såklart som en nysågad fura.
Efter ett jullov av vånda bestämde vi oss. Han skulle bli min häst.
Och den fjärde Januari åkte vi och hämtade honom.
Så kom Compete ox till vårat stall.
Fortsättning följer...
Sitter hemma hos Niklas och ska snart käka frukost:)
Ibland kanske man kan undra om jag tvekar. Om jag vissa dagar vill välja om. Det vill jag inte. Jag är bergsäker på mitt val. Men ibland längtar jag tillbaka. Till det enkla livet som jag inte tog tillvara på.
Hästar var en stor del av mitt liv på den tiden. Det har alltid varit en stor del av mitt liv, och det kommer definitivt bli det igen så snart jag har ekonomin och tiden till det. Få som känner mig tvivlar på att jag kommer bli en hästtjej igen så snart jag har möjligheten.
Och därför så tänkte jag berätta lite om hur mitt hästliv har sett ut!
Jag började som de flesta andra ungar med att tjata på min mor om att få börja rida ungefär samtidigt som jag lärde mig prata (mitt första ord ska ha varit "häst"). Men min ömma moder var ganska så rädd om mig, och tyckte att hästar var stora, läskiga saker. Så jag fick inte börja rida förrän jag var sju. Lyckan var fullständig och fredagar (tror jag...) var veckans höjdpunkt. Kort efter detta lyckades jag också lura upp mamma i sadeln, i en slags prova-på-grupp för föräldrar. Åren gick och min ridning utvecklades. Så småningom fick mamma sluta på grund av tidsbrist, har jag för mig...
Så började så klart tjatet om egen häst, och till min stora glädje lovade min far mig att jag skulle få en sådan om mitt intresse fortfarande var lika starkt i tonåren.
Åren gick och intresset höll i sig, med ett par små avbrott (exempelvis hade jag en rekordmässigt dålig ridlärare som skrämde mig så pass att jag var hopprädd i flera år, och faktiskt slutade rida helt i några månader...)
En vår fick jag erbjudande om att vara medryttare på en häst som behövde utbildning. Plötsligt fanns det möjlighet att ha häst flera dagar i veckan, utvecklas ridmässigt och lära mig massor om hästskötsel. Detta pågick i ett halvår.
Då jag vid detta laget hade uppnått en ålder av tretton år och FORTFARANDE inte fått en egen häst, började jag känna att hoppet sjönk. Men då visste jag inte att min kära mor och far faktiskt diskuterade det.
På sommaren hade diskussionen vuxit till ett beslut, och jag kommer fortfarande ihåg, glasklart, hur mamma och pappa, sista dagen på ett ridläger, efter våran traditionella uppvisning, meddelade mig att jag skulle få en egen häst.
Lyckan var total. Och först skulle jag bestämma mig för vilken typ av häst jag ville ha. Valet föll på en islandshäst. Vi åkte land och rike runt och provred och tillslut hittade jag min prins. Dagen han kom var förmodligen en av de lyckligaste i mitt liv. Men lyckan var kortvarig, för hästen visade sig ha kotledsinflammation och fick åka tillbaka till sin matte en vecka senare.
Efter en hel del turer den hösten, med en annan islandhäst inblandad, var jag nere i skåne hos en känd ryttarinna och provred en häst som jag dirket kände var menad att bli min. Vi hade i stort sett bestämt oss när jag fick ett samtal från en kvinna som hade visat oss en arabkorsning ett par veckor tidigare. Hon undrade om vi var intresserade av att ha hästen på foder/utbildning ett tag, då vi inte var intresserade av att köpa den.
Hästen var skojig, jag har alltid varit svag för problemhästar, och dessutom hade jag börjat fundera på om jag verkligen ville ha en islandshäst. Så jag valde detta alternativ.
Hästen kom hem till oss och några kämpiga månader började...
Men under tiden hade (kors i taket) mamma och pappa plötsligt kommit på att de också ville ha en häst, och de hade efter mycket finkammande av internet hitttat en lämplig kandidat.
Ett vackert arabiskt fullblod.
Min arabnerv satte igång att skrika för fullt (jag hade fallit för araber ett par år tidigare då favorithästen på ridskolan varit en sådan), och jag blev genast uppåt av tanken på att ha en arab i familjen.
Vi åkte och provred, och hästen var en riktig pärla. Vacker, försiktig och snäll med lång fin man och stora, svarta, nyfikna ögon. Han visade sig vara lite för pigg och känslig för mamma och pappa, men till mig var han perfekt, och jag föll såklart som en nysågad fura.
Efter ett jullov av vånda bestämde vi oss. Han skulle bli min häst.
Och den fjärde Januari åkte vi och hämtade honom.
Så kom Compete ox till vårat stall.
Fortsättning följer...
