2010-05-21
19:14:27
19:14:27
21/5 2010 - Att gräva ett hål
Jag har varit fasligt dålig på att blogga de senaste dagarna, men min ursäkt är att jag har pluggat. Jag har fått så lite sömn den här veckan att jag varit som en zombie större delen av tiden, men nu är mycket klat och jag börjar se ljuset i slutet av tunneln.
Nu ska jag berätta om min skogstur igår.
Jag har en kurs som heter Naturkunskap A, och i den ska man undersöka ett naturområde på en hektar, och göra massor analyser. Detta kräver så klart att man under en del av tiden vistas i området, och därför tog jag mitt kollegoeblock, packade en matsäck och begav mig glad i hågen av mot trollskogen. Trodde jag.
När jag anlände till platsen för min barndoms mystiska äventyr fanns det ingen trollskog kvar. Det fanns ett kalhygge kvar. Ursinnig marsherade jag där ifårn, surt muttrande om dessa ligister som berövar mig på mina nostalgiska naturupplevelser, och anlände så småningom till en närliggande plats vilken jag snabbt bestämde skulle bli objektet för mina ytterst vetenskapliga fältundersökningar.
Jag hoppade omkring som en liten tomte och fotade vilt, samt tog anteckningar.
I uppgiften ingick det att gräva ett hål och undersöka jordmånen. Detta gjorde jag på grund av viss brist på utrustning med det enda tillgängliga redskapet - en salladssked.
Jag började gräva i gräset, och hade så småningom skrapat bort detta och kommit ner till själva jorden. Ytterligare en bit ner i denna stötte jag till min stora lycka på en daggmask. "Yes!" tänkte jag. "Nu kan jag bevisa att den här jorden inte är så sur!" och jag plockade snabbt fram kameran. Dock hade masken troligtvis svåra utseendekomplex, då den gled in i den skyddande jorden i samma ögonblick som den såg kameralinsen.
I min ilska grävde jag vidare, och fann... Ytterligare en daggmask!
Det började nu gå upp för mig varför den första masken hade haft komplex, för denna mask var rena bodybuildern i jämförelse. Han tycktes i början inte ha något emot att vara med på kort, men tröttnade efter ett tag på min strävan att få till den perfekta vinkeln, så han kröp tillbaka. Jag grävde fram honom. Han kröp tillbaka. Jag grävde fram honom. Han orkade inte vara besvärlig så han stannade kvar. Äntligen fick jag min bild och skuttade vidare till platsen för nästa hål.
Det visade sig dock snart att mina glada ambitioner var positiva i överkant.
När jag en stund senare, svettig och förbannad, stötte på den trehundrafemtiofjärde omöjligt sega roten, tog ursinnet över, och jag började desperat slita med händerna.
Efter att ha tampats med rötterna ett tag hade min ilska antagit sådana proportioner att jag helt enkelt fortsatte gräva med händerna.
De blev svarta.
Efter detta äventyr gick jag vidare genom skogen och tog mina fotografier, och blev glad och lugn igen.
Väl hemma häll tröttheten på att ta över, men jag kämpade ändå tappert tills sent på natten.
Nu är arbetet inlämnat och klart, och kvällens pluggplaner har blivit uppskjutna.
Så nu tar jag banne mig en ledig kväll, för det har jag förtjänat. Sitter ute på balkongen med ett glas vin och lite frukt, och fanficen som jag planerat hela veckan ska äntligen bli påbörjad.
Fina skogen:
Mina händer efter drabbningen:
Jag i skogen:
Blog you later! // Ida
Nu ska jag berätta om min skogstur igår.
Jag har en kurs som heter Naturkunskap A, och i den ska man undersöka ett naturområde på en hektar, och göra massor analyser. Detta kräver så klart att man under en del av tiden vistas i området, och därför tog jag mitt kollegoeblock, packade en matsäck och begav mig glad i hågen av mot trollskogen. Trodde jag.
När jag anlände till platsen för min barndoms mystiska äventyr fanns det ingen trollskog kvar. Det fanns ett kalhygge kvar. Ursinnig marsherade jag där ifårn, surt muttrande om dessa ligister som berövar mig på mina nostalgiska naturupplevelser, och anlände så småningom till en närliggande plats vilken jag snabbt bestämde skulle bli objektet för mina ytterst vetenskapliga fältundersökningar.
Jag hoppade omkring som en liten tomte och fotade vilt, samt tog anteckningar.
I uppgiften ingick det att gräva ett hål och undersöka jordmånen. Detta gjorde jag på grund av viss brist på utrustning med det enda tillgängliga redskapet - en salladssked.
Jag började gräva i gräset, och hade så småningom skrapat bort detta och kommit ner till själva jorden. Ytterligare en bit ner i denna stötte jag till min stora lycka på en daggmask. "Yes!" tänkte jag. "Nu kan jag bevisa att den här jorden inte är så sur!" och jag plockade snabbt fram kameran. Dock hade masken troligtvis svåra utseendekomplex, då den gled in i den skyddande jorden i samma ögonblick som den såg kameralinsen.
I min ilska grävde jag vidare, och fann... Ytterligare en daggmask!
Det började nu gå upp för mig varför den första masken hade haft komplex, för denna mask var rena bodybuildern i jämförelse. Han tycktes i början inte ha något emot att vara med på kort, men tröttnade efter ett tag på min strävan att få till den perfekta vinkeln, så han kröp tillbaka. Jag grävde fram honom. Han kröp tillbaka. Jag grävde fram honom. Han orkade inte vara besvärlig så han stannade kvar. Äntligen fick jag min bild och skuttade vidare till platsen för nästa hål.
Det visade sig dock snart att mina glada ambitioner var positiva i överkant.
När jag en stund senare, svettig och förbannad, stötte på den trehundrafemtiofjärde omöjligt sega roten, tog ursinnet över, och jag började desperat slita med händerna.
Efter att ha tampats med rötterna ett tag hade min ilska antagit sådana proportioner att jag helt enkelt fortsatte gräva med händerna.
De blev svarta.
Efter detta äventyr gick jag vidare genom skogen och tog mina fotografier, och blev glad och lugn igen.
Väl hemma häll tröttheten på att ta över, men jag kämpade ändå tappert tills sent på natten.
Nu är arbetet inlämnat och klart, och kvällens pluggplaner har blivit uppskjutna.
Så nu tar jag banne mig en ledig kväll, för det har jag förtjänat. Sitter ute på balkongen med ett glas vin och lite frukt, och fanficen som jag planerat hela veckan ska äntligen bli påbörjad.
Fina skogen:
Mina händer efter drabbningen:
Jag i skogen:
Blog you later! // Ida
