En liten Ida

Jag är ju lite som jag är. Överhuvudtaget kan man säga att jag är väldigt spontan.
I går kväll var jag spontan.
Jag ska ju som bekant ta studenten om en månad, och då är det ju traditionsenligt så att man brukar vilja klä upp sig lite. Och jag ska ju inte vara någon traditionsbrytare, så jag har också planer åt det hållet. Problemet är bara att min klänning finns inte. I hela världen. Typ.
Jag har letat och letat men ingenstans har det sagt klick, någon gång. Frustrationen och på senare tid paniken har tilltagit i takt med våren.
Visst finns det klänningar som jag kan tänka mig att bära, men de är inte 100%.
I går blev jag officiellt trött på detta och tog saken i egna händer. Tyg rotades fram, och tredje världskriget påbörjades med min nya symaskin (bruksanvisning är för töntar, vi som är coola gissar!). Tillslut vann jag efter en episk och avgörande strid med övertrådsspänningen, och symaskinen var helt i mitt våld. Detta insåg dock inte symaskinen, utan den försökte hela tiden mucka gräl. Men med tålamod, mutor och vackra ord nådde vi tillslut en sorts fredlig överenskommelse. Sen att jag var trött och råkade sy på en volang på ett sätt som för en vindögd daggmask skulle verka slarvigt kan vi bortse ifrån.
Klänningen blev klar, och provades med stor förtjusning. Jag har svårt att hitta kläder eftersom att min midja är 2-3 storlekar mindre än min byst och stuss. Äntligen sitter något bra hela vägen!
Om jag kommer ha klänningen på studenten återstår att se, men nu har jag i alla fall en fin klänning:)
Men jag tänker med medlidande på alla stackars satar som inte har en symaskin och en god portion stridslust. Vilka kval de måste lida! Och vad mycket enklare det skulle vara om folk kunde tillverka kläder man ville ha!
Att man alltid ska behöva göra allt själv...



Jag tänker inte visa hela klänningen nu, utan det får i så afll vänta till studenten, men ett smakprov kan jag bjuda på:)


Blog you later // Ida