2010-06-21
17:56:43
17:56:43
21/6 2010 - Äntligen!
Nu är jag här igen. Hektiska och uttröttande dagar på mitt jobb som industriarbetare har tagit upp min tid, och så klart även Degeberga spelmansstämma som jag var på i helgen.
I dag tänkte jag dock prata om något annat. Ibland måste man få skryta lite. Jag förtjänar faktiskt att få skryta.
När jag var liten hatade jag matte. Det var utan konkurrens det värsta som fanns.
Under upprepade tillfällen låg jag på golvet i klassrummet och skrek när läraren försökte tvinga mig att räkna, och det var med milt våld som man fick tvinga in kunskapen i huvudet på mig.
När jag började högstadiet var det med samma attityd, och även en viss kunskapsbrist. Under denna tid var det dock enklare att fuska, och under de flesta mattelektioner satt jag och läste böcker i smyg. Detta gjorde att mina betyg var riktigt dåliga, och det var med en kraftansträngning jag fixade ett godkänt.
Denna inställning passade mycket dåligt med mitt mycket stora naturvetenskapsintresse, men jag ville inte lyssna på de som påpekade detta. Matte var livets sätt att jäklas med oss människor, var jag fullständigt övertygad om.
Denna inställning hade jag även med mig in i gymnasiet, och mitt bristande intresse gjorde att jag hade bristande förkunskaper. Men min pågående mognadsprocess gjorde att jag i alla fall försökte tillägna mig kunskaper värdiga ett G i Matte A.
Jag låg efter med två prov, och fick därför börja läsa Matte B innan A-kursen var färdig.
Men när jag började med Matte B så hände något. Över en natt slog insikten ned som en blixt i huvudet på mig, och den påföljande tiden gick jag omkring som i ett rus, och var bara så faschinerad av hela skapelsen. Plötsligt såg jag matematiken i allting, och plötsligt blev matematik något oerhört spännande och intressant.
Strax därefter flyttade jag dock hem, och bytte gymnasium, så jag hann bara nosa lite på B-kursen.
Tiden därefter fick jag ägna åt allt annat än matte, så mitt nyvaknade intresse glömdes snabbt bort.
Så småningom hamnade jag på Barn- och fritidsprogrammet, och skulle där avsluta Matte A. Jag pluggade väl inte så mycket, för jag ansåg att det fanns viktigare saker i livet än matte, men lyckades ändå uppnå ett VG.
När jag började trean, började jag läsa Matte B igen, eftersom jag behöver den kursen för att söka in på många linjer, men kursen var stressig och inte lika inspirerande den här gången. Jag missade även tio veckor då jag var ute på praktik. Jag tyckte aldrig att det var tråkigt, tvärt om. Men det var för många luckor för att jag skulle förstå, och bli hängiven.
För ett tag sedan började det dock dra ihop sig till det nationella provet, som skulle vara mycket betygsavgörande.
Jag fruktade att jag skulle få IG på grund av de ytterst sporadiska lektionstillfällena, och satte därför igång att plugga. Andragradsekvationer, funktioner, ekvationssystem, Pythagoras sats, sannolikhetslära, geometri med mera slank in i huvudet under en kort tid, och jag kom ofta på mig själv med att rabbla formler. Under denna tid, när jag återigen fick nörda ner mig i matematikens mysterier, hände något igen. Jag gick snabbt från att tycka att matte var roligt till att tycka att det är otroligt intressant och spännande.
Dock hade jag kort tid på mig att lära mig allt, och när den stora dagen kom var jag otroligt nervös. Det behövde jag dock inte varit. Till min stora lättnad upptäckte jag att det nationella provet var både enkelt och roligt. Det var på en väldigt lagom nivå (lite utmaning, men helt klart uträkningsbart), och kul uppgifter.
Efteråt var jag väldigt trött i huvudet (jag satt i fyra timmar), men det dröjde inte läne innan jag började snegla på matteböckerna igen.
Nu följde dock en orolig tid. Jag var säker på att jag fått minst G, men jag ville veta vad poängen var, och vad slutbetyget skulle bli.
När jag så slutligen fick reda på resultatet höll jag på att svimma. En glad lärare meddelade mig att jag hade fått MVG på provet, och att jag skulle få det i slutbetyg.
När jag så på studentdagen öppnade det vita kuvertet och mycket riktigt såg "MVG" stå där skrivet fick jag en gråtklump i halsen.
Äntligen har det lossnat, och jag ser nu med glädje fram emot höstens studier. Men jag behöver inte vänta så länge, för jag har nämligen fått ett par böcker av min snälla före detta mattelärare, så i sommar ska jag tjuvstarta med C-kursen. Nu ska här pluggas derivata!
Blog you later! // Ida
I dag tänkte jag dock prata om något annat. Ibland måste man få skryta lite. Jag förtjänar faktiskt att få skryta.
När jag var liten hatade jag matte. Det var utan konkurrens det värsta som fanns.
Under upprepade tillfällen låg jag på golvet i klassrummet och skrek när läraren försökte tvinga mig att räkna, och det var med milt våld som man fick tvinga in kunskapen i huvudet på mig.
När jag började högstadiet var det med samma attityd, och även en viss kunskapsbrist. Under denna tid var det dock enklare att fuska, och under de flesta mattelektioner satt jag och läste böcker i smyg. Detta gjorde att mina betyg var riktigt dåliga, och det var med en kraftansträngning jag fixade ett godkänt.
Denna inställning passade mycket dåligt med mitt mycket stora naturvetenskapsintresse, men jag ville inte lyssna på de som påpekade detta. Matte var livets sätt att jäklas med oss människor, var jag fullständigt övertygad om.
Denna inställning hade jag även med mig in i gymnasiet, och mitt bristande intresse gjorde att jag hade bristande förkunskaper. Men min pågående mognadsprocess gjorde att jag i alla fall försökte tillägna mig kunskaper värdiga ett G i Matte A.
Jag låg efter med två prov, och fick därför börja läsa Matte B innan A-kursen var färdig.
Men när jag började med Matte B så hände något. Över en natt slog insikten ned som en blixt i huvudet på mig, och den påföljande tiden gick jag omkring som i ett rus, och var bara så faschinerad av hela skapelsen. Plötsligt såg jag matematiken i allting, och plötsligt blev matematik något oerhört spännande och intressant.
Strax därefter flyttade jag dock hem, och bytte gymnasium, så jag hann bara nosa lite på B-kursen.
Tiden därefter fick jag ägna åt allt annat än matte, så mitt nyvaknade intresse glömdes snabbt bort.
Så småningom hamnade jag på Barn- och fritidsprogrammet, och skulle där avsluta Matte A. Jag pluggade väl inte så mycket, för jag ansåg att det fanns viktigare saker i livet än matte, men lyckades ändå uppnå ett VG.
När jag började trean, började jag läsa Matte B igen, eftersom jag behöver den kursen för att söka in på många linjer, men kursen var stressig och inte lika inspirerande den här gången. Jag missade även tio veckor då jag var ute på praktik. Jag tyckte aldrig att det var tråkigt, tvärt om. Men det var för många luckor för att jag skulle förstå, och bli hängiven.
För ett tag sedan började det dock dra ihop sig till det nationella provet, som skulle vara mycket betygsavgörande.
Jag fruktade att jag skulle få IG på grund av de ytterst sporadiska lektionstillfällena, och satte därför igång att plugga. Andragradsekvationer, funktioner, ekvationssystem, Pythagoras sats, sannolikhetslära, geometri med mera slank in i huvudet under en kort tid, och jag kom ofta på mig själv med att rabbla formler. Under denna tid, när jag återigen fick nörda ner mig i matematikens mysterier, hände något igen. Jag gick snabbt från att tycka att matte var roligt till att tycka att det är otroligt intressant och spännande.
Dock hade jag kort tid på mig att lära mig allt, och när den stora dagen kom var jag otroligt nervös. Det behövde jag dock inte varit. Till min stora lättnad upptäckte jag att det nationella provet var både enkelt och roligt. Det var på en väldigt lagom nivå (lite utmaning, men helt klart uträkningsbart), och kul uppgifter.
Efteråt var jag väldigt trött i huvudet (jag satt i fyra timmar), men det dröjde inte läne innan jag började snegla på matteböckerna igen.
Nu följde dock en orolig tid. Jag var säker på att jag fått minst G, men jag ville veta vad poängen var, och vad slutbetyget skulle bli.
När jag så slutligen fick reda på resultatet höll jag på att svimma. En glad lärare meddelade mig att jag hade fått MVG på provet, och att jag skulle få det i slutbetyg.
När jag så på studentdagen öppnade det vita kuvertet och mycket riktigt såg "MVG" stå där skrivet fick jag en gråtklump i halsen.
Äntligen har det lossnat, och jag ser nu med glädje fram emot höstens studier. Men jag behöver inte vänta så länge, för jag har nämligen fått ett par böcker av min snälla före detta mattelärare, så i sommar ska jag tjuvstarta med C-kursen. Nu ska här pluggas derivata!
Blog you later! // Ida
